Föraktet

Många bloggare har börjat ta upp myten(?) om kvinnligt förakt mot andra kvinnor, bl.a. www.ladydahmer.se och Fanny, www.arsinoe.se.

Det jag tycker är intressant är att Lady Dahmer pratar om föraktet som en myt som vi inte ska upprätthålla, jag håller med henne till en viss del. Fanny skriver att det kvinnliga föraktet finns, men framförallt på stereotypt kvinnliga områden, jag håller också med henne till en viss del. 

Lady Dahmer skriver att män snackar lika mycket skit som kvinnor. Om man vill framstå som trovärdig tycker inte jag att man ska uttala sig om det, för det går inte att mäta och ingen vet hur det egentligen är procentuellt. Men det är inte det viktigaste. Det som är mest relevant är att inte uttala sig om vad kvinnor INTE kan.  Jag tycker att det är okej att säga att många kvinnor pratar skit och är avundsjuka på andra framgångsrika kvinnor, för det är sant, många kvinnor blir irriterade om en annan kvinna lyckas och då är det smidigt att trycka till för att kortsiktigt må lite bättre. Däremot att påstå att ALLA med snippa ALLTID snackar skit och att vi ALDRIG kan umgås flera stycken samtidigt. Det är en stor fet myt. En stor fet myt som sätter ett helt kön i dålig dager och tillåter föraktet mot kvinnor att fortsätta frodas.

Som vanligt vill jag ta reda på roten till allting. Varför är det så och varför är det si. Jag tycker hela grejen med avundsjuka och nertryckningar är oerhört intressant. Varför sticker det i ögonen på både män och kvinnor när en annan person lyckas? Jag tror att kvinnor kan ha lättare för att sticka kniven i ryggen på andra kvinnor för att kvinnor generellt är i underläge i samhället. Mannen är normen. Undermedvetet försöker många kvinnor upphöja sig till det översta skiktet "mannen" med ett "könsbyte" genom en nedtryckning av en annan kvinna och då på något sätt tycka att man är lite bättre, att man inte är en "löjlig kvinna". Det vi måste komma ihåg är att denna problematik beror på kvinnans underläge, inte på könet man eller kvinna. Problematiken är frukten av att forma in människor i kön och en allmän nedvärderande syn på kvinnor som formats under lång tid, inte på att kvinnor är "missunsamma och rovlystna".  De flesta kvinnor är fantastiska, kärleksfulla varelser, precis som de flesta män!


Könsnormer, social konstruktion eller medfött?


Jag tycker debatten om könet sitter i hjärnan eller formas fram är sjukt intressant!
En typisk tjej beskrivs ofta som: lugn, svag, försiktig, tyst, vän och snäll. En typisk man beskrivs ofta som motsatsen: stark, arg, bestämd och modig. En del hävdar att man föds med typiska manliga eller kvinnliga egenskaper, andra hävdar att det som är typiskt manligt/kvinnligt enbart är en social konstruktion som man formas in i från födseln.

En tjej får oftast rosa, röda och gulliga kläder och leksaker, de tilltalas med en ljusare röst, och uppmuntras till att bry sig om sitt utseende och sitt förföriska kroppsspråk. Detta sker genom tjejens sammanhang hon lever i men även yttre påverkan som böcker, filmer och förskolor. Om man ser till vilken multimedia som riktar sig till tjejer så är det magra, snygga och förföriska idoler som Barbie, Brats och diverse prinsessor. Små tjejer pumpas med information om hur man ska vara och hur man ska se ut för att vara bäst och mest populär. Smal, snygg och sexig. Ja, bl.a. Disneys prinsessor är sexigt utformade.

Killarna däremot, de plöjer sig igenom filmer med monster, riddare vapen, krig och hårdhet. En cool och tuff liten kille hänger runt i svarta eller blå kläder med nitar och grymma döskallescarfar. Det ska vara kedjor som hänger och tuffa mörka färger. Lila, rosa och rött är dödsdömt, ingen kille vill ju vara en mes! En tuff pojke klättrar högst, tränger sig i rutschkanan, låter och brottas. Folk ruffsar om lillkillens hår och säger "tjenare tuffing". Redan vid den kommentaren har man ställt upp ett ideal. Man har glorifierat ordet tuff och belamrat det med positivitet. På samma sätt klappar man lilltjejens kind och säger "hej sötnos". Då har man satt upp ett ideal, är du söt, tycker människor om dig.

Det är inget fel i sig på varken blått eller rosa, lugn eller mod. Blått är en fantastisk färg, rosa likaså. Det som blir destruktivt är när barn bestämt pressas in i en mall, in i en könsspecifik kategori. Utseendefixering präntas in, är du söt är du bra, är du tuff är du bra. Barn ska vara fria att upptäcka, leka, exprimentera och forma sin egen identitet och personlighet, utan begränsningar från könsnormer och ideal.

Vi har hundvalpar hemma och jag har studerat hur tikarna beter sig jämfört med hanarna. Den minsta och försiktigaste valpen är en... hane. Den största, bitska som morrar så fort man tar upp henne i famnen är en... hona. Den lekfulla som attackerar tår som såväl ben är en hona. Och så fortsätter det, mixade personligheter och drag visar sig inte ha någonting med valpens kön. Små fysiska skillnader mellan könen i djur- och människoriket finns självklart. Förutom de uppenbara anatomiska skillnader har män generellt större muskelmassa, men att det skulle avgöra vilken färg man gillar eller vilka egenskaper som värderas som korrekta har knappast någonting med den fysiska biten att göra. Jag anser att det är en social konstruktion.




Jag och min Smilla



Fimpar

Fanny --> http://www.arsinoe.se/?p=11042&cpage=1#comment-8458 skrev om nedskräpning. Jag håller med henne.


Många slentrianslänger fimpar och diverse skräp utan reflektion över den hälsofara för barn och hundar som mer än gärna ofta tuggar på det de undersöker. Ett egocentriskt beteende som enbart visar lathet och ignorans. Pinsamt. Att visa respekt, ta ansvar och ta hand om sin egen skit borde prioriteras högt hos gemene man/kvinna.

Cannabis

Att avkriminalisera eller legalisera droger är en sjukt känslig diskussion.

Det är viktigt att reda ut skillnaden mellan att vara för en legalisering och att vara för en avkriminalisering. Jag generaliserar, avvikelser av olika åsikter förekommer självklart. En nyanserad bild skulle ge en kilometerlång text. En person som är för en legalisering av Cannabis tycker att drogen ska vara laglig och tillgänglig för konsumenter på t.ex. Systembolaget och/eller i dagligvaruhandeln. En person som är för en avkriminalisering tycker att det ska vara icke straffbart att ha substansen i kroppen och i vissa fall bruka den. Den markanta skillnaden är att en legalisering innebär en uppmuntring av konsumerandet av substanses till skillnad från en avkriminalisering där syftet är att inte straffa.

Jag tycker att strävan efter ett drogfrittsamhälle är viktigt. Droger (alkohol, snus och cigaretter inkluderat) genererar alltför mycket elände. Allt bruk av substanser som ger psykiska och fysiska biverkningar borde vara logiskt och naturligt för en människa att undvika.

Att kriminalisera droger är en markering vad landet står för. En enkel och kortsiktig markering. Det är billigt och smidigt att droger är olagliga. En brukare upptäcks, och slängs in i finkan. Snabbt, lätt och smidigt. Men vad händer när brukaren kommer ut? Att personen blivit ren efter sin tid på fängelset är osannolikt. Det går att få tag på droger även inom fängelsets murar. Har personen underhållt sitt missbruk kommer h*n skaffa droger när h*n blir släppt igen. Dessutom består ofta en brukares kontaktnät av just andra brukare, vilket leder till enkel tillgänglighet av substanser. Alltså är problemet inte löst.

De som är för en avkriminalisering använder ofta argumentet att det kommer bli enklare att söka vård om man har ett missbruk eftersom rädslan för en rättegång och ett möjligt straff inte finns. Många ser också själva drogbrukandet som en konsekvens av ett psykiskt problem. De tycker då att det är bakvänt att straffa konsekvensen istället för att lösa problemet. Vilket jag håller med om.

Däremot tycker inte jag att det ena behöver utesluta det andra. Jag tycker att skadliga substanser ska vara olagliga som en korrekt markering men att straffet ska innebära en lösning på problemet istället för ett straff av konsekvensen av det underliggande problemet.


Lady Dahmer!

Lady Dahmer har skrivit så sjukt klokt om upprätthållandet av myterna kring hur vi tjejer är, eller inte är för all del. 

Här hittar ni inlägget: www.ladydahmer.se/2011/augusti/att-halla-kvar-gamla-forestallningar.html


Cybervärlden

Lyssnade på Radio1 med Cissi Wallin och Cimon Lundberg om "internetberoendet". De diskuterade den besatthet av Twitter, Facebook, bloggar och andra nätfenomen som många lider(?) av. Ingen kan förneka att internet har fått en betydande plats i samhället. Folk spelar, skriver, bloggar, diskuterar, argumenterar, förnedrar, uppmuntrar och så mycket mer på nätet dagligen. Attraktiva karriärer är uppbyggda av cybervärldens struktur, nya ord bildas och nya saker höjs till skyarna. Modeblogg, cupcakes, outfits och mycket mer är vanliga attribut i kreti och pletis bloggar. Och vi älskar det! Vi kallas internet-generation av en anledning och många äldre är snabba att förkasta den nya sortens kommunikation. Vi ringer inte, vi smsar. Vi skickar inte brev, vi mailar. Vi både facebookar och vi Twittrar. Vi skapar kontaktnät, vi sprider positiv agenda och vi finner kunskap på internet. Nätet är trots allt en stor fantastisk portal där du kan leva ut dina drömmar och slänga dina åsikter åt höger och vänster. 

Alla mynt har två sidor och även om jag valt att belysa de positiva aspekterna är de flesta medvetna om (och påpekar gärna snabbt) att internet missbrukas och används för destruktiva ändamål. Att bloggare mobbas, debattörer hotas, främlingsfientliga nätverk bildas och sprids, människor hetsas till självmord och skit sprids är bara några mörka ting som sker på Internet. Däremot är många snabba att förkasta Internet. De skyller allt hemskt på nätet i sig. De kopplar ihop A med C. Det är inget fel på internet, cybervärlden är helt fantastisk, den sprider kunskap och möjliggör enkel kommunikation med hela världen! Det vi måste vara kritiska mot är förövarna av det destruktiva, det är där problemet ligger, inte Internet i sig.

Tillökning på slottet

När det väntas tillökning i den kungliga familjen väcks mycket känslor och engagemang. Ska vi behöva finansiera apanaget som möjliggör kungafamiljens liv i slaskig lyx? Personligen anser jag att representationen av en kung som lever i överflöd är pinsam, många lever under existensminimum samtidigt som vår kungafamilj får miljontals kronor att hushålla med. Inga pengar i världen kan göra en kung mer representabel än ödmjukhet. En omvärdering och byte av drivkraft skulle vara på sin plats.

RSS 2.0